Fundersam!

Hallå allihopa, nu är det dax för ett nytt inlägg igen :-)

Det som jag funderar på är ett fenomen som jag själv har råkat ut för ett par gånger faktiskt, och även en del vänner har råkat ut för samma grej.

Kan ju börja med att erkänna att jag har gjort en del grodor o tavlor i mitt liv, och mitt storverk har jag nog inte målat än ;-) kort sagt så har jag gjort bort mig både en o två gånger,det ska gudarna veta men man har ju fått ta mössan i hand o be om ursäkt o sen har det väl varit bra med det tror jag bestämt. En sak som jag däremot inte har gjort är att först göra bort mig mot en vän o sen vara sur på polarn, får liksom inte ihop den ekvationen bara.

Har haft ett par vänner som har gjort bort sig rejält o sen har dom sagt att dom blir sura, irriterade o griniga av att bara se mig o det fattar jag inte! Det övergår mitt förstånd liksom, jag kunde ha förstått det hela om det var jag som hade gjort bort mig, men så är ju inte fallet här.

Det borde ju i rimlighetens namn vara tvärt om, att jag blir sur o grinig, nu blir jag ju inte det förstås av olika anledningar och det är det som gör mig så fundersam. Människan är ju en märklig varelse egentligen o där man kan tycka att sunt förnuft borde råda finns det absolut ingen logik alls...

Pratade med en kompis som också har hamnat i samma dilemma o han precis som jag förstår ingenting, vi förstår inte logiken i det resonemanget alls. Vad tänker dessa vänner på just i det ögonblicket? Attack är bästa försvar som man fick lära sig i lumpen eller? Både jag o polarn satt o spånade lite över det hela o var väl rörande överens om att om vi är sur på nån så brukar vi i regel säga vad det är o sen är det bra, men alla är vi ju olika, o tur är väl det :-) Vad vore det för roligt annars om vi alla var lika :-)

Ha det så bra gott folk o ta väl vara på er i höst rusket :-)

Oraklet o tänkaren från *vråkgränd* ;-)