Förundran..

Hej igen allihopa. Idag har varit en händelserik dag, en dag som gett både eftertänksamhet o lite små funderingar. för er som inte känner mig så väl kan jag tala om att jag funderar en hel del faktiskt, tro det eller ej :-)
Folk runt omkring mig har alltid sagt att jag är för snäll o nästan lite mesig, o kanske har dom rätt. Idag funderade jag på hur mycket skit en människa ska ta från en annan människa innan det är bra. Tydligen så förväntas jag att stå med öppen hand o ta så mycket skit, hugg i ryggen mm o sen bara göra en runar..nämligen LE o fortsätta vara snäll o tillmötesgående....mmmmmm, nja jag vet inte det ja! känns som att jag har fått mer än jag förtjänar och mer än jag ska behöva ta, så det vete faan om jag har lust o vara snäll längre.
Jag kan ju vrånga till när det blir nog o nu är det nog fan det.

Sen så har jag spånat lite med en god vän om nåt helt annat...KOMPLEX..
Jag har tydligen införskaffat mig en hel del av den varan. Har ju nästan komplex för hela mitt jävla väsen ju..haha! skämt åsido så har jag massor av den varan.
Nu är det ju inte så svårt att förstå vad det beror på, jag misstänker att det beror på dom miljarder otroheter, hugg i ryggen, lögner mm som jag har fått genom livet.
Vi spånade i vad det är som gör att man stannar kvar o bara tar emot allt, för det går ju emot allt vad sunt förnuft heter. När tappade jag det?
Men kvar stannar man ju tydligen. Är det kanske så att man inte tror att man duger som man är, eller stannar man för att man är så övertygad att ingen annan skulle kunna vilja ha en?
Jag låter frågan stå öppen, för vi kunde inte hitta på ett bra svar på det.
Men jag kan tala om att jag jobbar för fullt på det nu när jag vet vad det beror på.
Kanske är lite enklare då.

Ha det så bra allihopa där ute o krama varandra...