Hejsan allihopa! Nu var det ett tag sedan jag bloggade, men lovar att bättra mig på den punkten.
Men det har varit lite mycket nu ett tag, så jag har haft fullt upp, tyvär.
Nu till dagens ämne!
Genom livet har jag stött på än den ena o den andra människan som far lite si sådär med sanningen, och det är jag övertygad om att ni alla har upplevt detsamma.
Men jag är ju lite nyfiken över hur tankegången går hos den som ljuger, för en sak är ju säker iallafall, den som gör det verkar ju inte förstå att för det mesta så sårar själva ljugandet mer än lögnen själv....
Hur kan vi vuxna försöka lära våra barn nått vi själva inte kan? lite dubbelmoral kanske..
Det som fasinerar mig är alla dessa ursäkter till varför man ljuger...
När är det ok att ljuga?
Är det ok när man riskerar att såra nån, eller är det ok för att skydda sig själv?
Eller är det ok att ljuga för att man inte menade det man sa eller gjorde?
Som sagt. När är det ok att ljuga...
Vad är det som gör att vissa människor har så svårt att sluta ljuga?
Är det som med rökning, att det helt enkelt är beroende framkallande eller ligger det djupare än så?
Kan det vara så att det är ett invant beteende som är svårt att bryta?
Har man gjort det under lång tid kanske man blir van, o det kanske är svårt att bryta ett mönster. Vad vet jag.
Tacksam för alla svar på min fråga
Tills nästa gång...Ha det så bra allihopa o ta hand om er o era nära o kära...
Oraklet från hea :-)
2 kommentarer:
Lögner e väl aldrig bra, d brukar oftast komma tillbaks mot en, me värre effekt än man tänkt sig, å då föds oftast nya lögner... blir d för mycke av d hela så ska man nog börja tänka i andra banor, om du förstår va ja menar....
Oja jocke, jag ljuger ofta :D Haha nej..där ljög jag ;) Vita lögner kan vara okej, man behöver inte alltid svara helt ärligt om man gör det för att skydda personen. ...eller sig själv.
Man kan också låta bli att säga något..
Kul att hitta din blog, besök gärna min, länk finns på min profil. Vänligen Annika din kusin!
Skicka en kommentar