Ensamhet.

Jaha! Då har man ännu en helg ensam i lägenheten i märsta att se fram emot.
Och tyvär så med ensamheten kommer också tankarna på allt som har hänt i mitt liv.
Tankar som inte är så trevliga och även en och annan trevlig tanke, men mest är det oangenäma tankar.
Minnet är väl ändå en jävla kul grej va! Jag kan glömma saker som händer imorgon men jag kommer ihåg saker som hände för länge sedan som om det hade hänt igår, saker som jag helst av allt hade velat glömma sitter fan som klister i huvudet på mig.
Kan till och med känna känslan jag hade när det hände. Känner mig alldeles kall o tom på insidan, känns som minusgrader, men på utsidan är jag varm. Insidan stelnar till av chocken och alla tankar som kommer i rullning, den totala bristen på respekt för andra människor.

Det är en jävla situation o sitta i, men jag är fullt medveten om att jag tyvär måste genomgå detta helvete för att komma ut någorlunda på andra sidan.

Tyvär kommer allt detta när ensamheten kommer, hmm kanske är därför som jag inte vill vara ensam nu förtiden. Det fanns en tid i mitt liv då jag uppskattade ensamheten men den tiden är förbi. . Men det är tyvär så jag känner det mellan varven.
Men det går väl också över med tiden, hoppas jag.

Det här med respekt är ju ännu en kul sak o ta upp, för jag har ju träffat en del människor genom åren och jag undrar bara igentligen följande:

Vad är det som gör att vissa människor tror sig kunna göra vad som helst o uppföra sig hur som helst o ändå så tror dom att folk respekterar dom i slutänden. Det är för mig en gåta....
Som förmodligen blir som mycket annat : Lämnat utan svar.

För i min värld så som jag skrev i mitt förra inlägg så är respekt nåt man förtjänar, inget man bara får automatiskt. Men jag kan ha fel.

Nä nu ska jag försöka rycka upp mig något så jag kan minska tankarna.

Ha det bra allihopa ute där o ta väl hand om er.