Nu ska jag berätta om en skrämmande upplevelse som jag hade i sommras , nu kanske ni tycker att det jag berättar inte är så speciellt skrämmande, men för mig var det en fruktansvärd upplevelse. Lite bakgrunds fakta först bara.
Jag har alltid kunnat kontrollera mig själv och mina känslor på gott o ont, det lärde jag mig i tonåren. Sen är det så att det har ju hänt en del väldigt tråkiga saker i mitt liv de senaste 2 åren. Bla så dog min kära mamma o sen dog en vän till mig från tonåren. En del kanske har uppfattat mig som en stark person, men inget kan vara mer fel. Nu till själva händelsen.
Jag satt hos en vän och drack kaffe o pratade och rätt som det var så började jag o gråta o jag kunde inte sluta.
Jag hade ingen aning om vad som hände, så jag var tvungen att be om ursäkt för mitt beteende och åka hem o låsa in mig. Försvinna från omvärlden tills jag kunde komma på vad som var fel.
När jag kom hem så fick jag tala om för min son att det inte var nåt som han hade gjort som fick mig att gråta utan att det bara kom. Jag kände mig alldeles tom inuti. Det kändes som hela min tillvar höll på att rämna i alla kanter. Allt kändes totalt hopplöst, meningslöst. Jag visste inte vad jag skulle ta vägen eller vad jag skulle ta mig för.
Så nu har man väl sabbat grabbens barndom genom att tala om för honom att pappa hade fel.
Att det är fel att samla allting inom sig och att det är ok att vara ledsen, och om man vill gråta så är det bara o gråta. Eller vad tror ni? kan han fortfarande räddas eller är det kört?
Nu vill jag samtidigt passa på o säga TACK till dig som satt här o genomled det hela, det måste ha varit en pina, men jag är djupt tacksam för det, även om du senare sabbade min tillvaro med att få mig att inse att det finns inget BORDE.......;-)
Fråga ett... Varför ber man om ursäkt för att man börjar gråta?
Det tog ett par dagar innan jag började bli mig själv igen.
Det var en skrämmande period att genomgå. Jag har dock lärt mig ett o annat av det hela. Jag har fått en annan syn på saker o ting. Nånting bra mitt i allt jävelskap!
Sen får man väl ta att alla 5 barnen står här när dom blir äldre o vill ha en förklaring till att man har sabbat deras barndom med sitt beteende...haha .En förälders lott här i livet tänker jag.
Jag vet fortfarande inte vad som hände, vissa teorier har man ju men men, det får man väl aldrig riktigt veta. Men en sak vet jag o det är att jag vill aldrig uppleva det igen o jag hoppas att alla ni där ute slipper gå igenom det jag var tvungen att genomlida. Här tar episoden slut. Men det var nog det mest skrämmande jag har upplevt tror jag.
Fråga två! Hur kan det komma sig att man kommer i situationer när hjärtat vill en sak men huvudet säger nåt annat ? Livet skulle ju vara lite enklare om dom var överens ju......
Ha det bra allihopa därute o ta hand om varandra......
4 kommentarer:
För det först: Tårar ska man släppa ut och inte behöva skämmas för, vare sig det är sorg eller glädje. Jag vet vad du skriver om i mycket och har själv upplevt dessa kriser med sjukdom och dödsfall. Men ni karlar biter ihop, för känslor har ni svårt för. Det bevisa du i kapellet. Du betihop för att inte visa för någon att du grät, men jag såg. Som jag skrev på min sida: saknad med tårar och även lättnande tårar för att du får vila och slippa allt ont! Kram Jocke
Du har som vanligt helt rätt tess. Men vad är det man brukar säga, sent skola syndaren vakna, och det har han absolut gjort. Ja jag grät i kyrkan men jag trodde inte att nån såg det men det gjorde du tydligen...Kram
Nu råkar jag känna dig väldigt väl och dem gånger jag har behövt prata och vrida och vända på saker i min ungdom har ju du funnits där för mig. Du har på samma sätt som jag har "stått" ut med dig stått ut med mig och det tackar jag dig för Jonas.
Ditt liv har slagits till spillror av olika händelser och du använde dig såklart av dem tekniker du hade. Du är inte ensam om det och definitivt inte speciell om du nu trodde det :) Däremot är du unik i ditt slag eftersom du alltid har gjort såhär under alla år jag har känt dig sisådär 38 år och nu krävdes det nya tekniker för att komma förbi dina hinder och dem tog du vara på, Än är du inte där även om du borde vara det :D Men du har börjat se världen för vad den är och då känns även dem smällarna men du kan hantera dem. Du agerar utifrån vad du tror skall vara normen och därför ber du som man om ursäkt när du visar känslor.
En cynisk syn på livet kan man tycka men varför försköna saker till något de inte är? Det gör vi tyvärr och det är nog därför hjärnan och hjärtat inte kommer överens.
Det är kört för dina barn ! Men å andra sidn så är det kört för oss alla :D
/Ronnie
Tack jocke för att du delar med dej av ditt inre och dina tankar! det är det här som är så bra,att prata om de-prata om det som gör ont.. jag känner igen mycket av det här!! det kommer alltid nått bra ur det dåliga även om det tar tid! kanon.. jag tror på dej!! hmmmm sebbe är lik sin far... kram.
Skicka en kommentar