Hallå igen allihop! Idag tänkte jag ta upp ämnet svartsjuka, men först vill jag bara säga att jag har lärt mig nåt nytt genom att blogga samt tacka alla läsare. Jag skulle kunna skriva varje dag men tyvär så vill min chef att jag ska jobba lite också ;-)
Tillbaka till ämnet svartsjuka. Jag tror att vi alla har upplevt det nångång oavsett om den har varit riktad mot oss eller om det är vi själva som står för det.
Nu tänker nog dom flesta därute att *svartsjuka är ett jävla otyg* eller nåt i den stilen, men min första fråga då är: är all svartsjuka dålig eller finns det nånting bra med den.
Nu finns ju svartsjukan i olika former som ju vi alla vet, den kan visa sig i att man talar om för sin partner att man inte gillar just den grejen , vad det än månde vara . Till att sura , skälla , bråka eller i vissa fall ta till fysiskt våld i det hela.
Jag vill påstå att vi allihopa är svartsjuka i olika grader, för vem är inte rädd o förlora det man har, och om man kan ha en öppen konversation om det hela så tror jag att den till viss del kan vara bra. Det är ju lite av ett kvitto på att nån bryr sig o tycker om en o inte vill förlora en. Man kanske kan känna sig lite uppskattad av sin partner. Jag kan ju villigt erkänna att jag är svartsjuk men jag har bra koll på den så när jag blir svartsjuk så är det ingen som märker det.
Kanske kan vara värt o fundera på hur man själv reagerar på svartsjuka.
Men steget till okontrolerad svartsjuka är ju rätt långt. Men min fundering är naturligtvis den att dom som har det: vad hoppas dom att uppnå med sin svartsjuka. Kärlek? respekt? eller vad?
För alla jag har talat med och mina egna erfarenheter i mitt 40 åriga liv har lärt mig att effekten av det hela blir den totala motsatsen. Jag kan ju ha fel förstås.
För det finns många därute som har okontrolerad svartsjuka, men hur föds det?
Är det så att vi tar med oss av tidigare erfarenheter och att graden ökar med antalet besvikelser vi upplever i livet eller är det nåt som vi har inom oss latent.
Är det helt enkelt så att den som blir utsatt för svartsjuka att den får lida för vad den andra har upplevt i livet innan?
Vad vet jag, jag är ju blott en enkel arbetare :-) Men jag tyckte att det är ett intressant ämne att prata om o se vad ni har för synpunkter om det hela !
Ha det bra allihopa och ta väl vara på era nära o kära.
7 kommentarer:
Godmorgon mannen
Jag tror du berör en viktig aspekt i det hela med tanke på att jag själv har gått från sjukligt svartsjuk till en minimala svartsjuk i dagsläge tror jag att det dels handlar om rädslan att inte duga inför den andra personen och rädslan av att förlora personen i frågan. Om man ställer dessa saker då på sin spets så A = man är rädd att inte duga (den känslan ligger hos en själv)Det kan då bottna i att man har upplevt liknande situationer där man har blivit bortvald. Vilket sedan resulterar i B = att förlora personen. B är då en följd av A.
Hur hårt förankrat det ligger hos individen är naturligtvis olika från person till person.
Den lilla självbevarelse driften hos människan säger att man skall kämpa för det man har och då gör man som man har blivit lärd att kontrollera och minimera möjligheter för att bli bortvald till förmån av någon annan. Detta kväver naturligtvis förhållandet och man styr relationen mot B genom detta. Man infriar alla sina farhågor och rädslor genom att skapa just en klyfta mellan sig och den personen man är rädd att förlora.
rent logiskt sett på det hela så får man ställa sig frågan vad man kan göra för att inte B skall inträffa. Det är olika från person till person naturligtvis. Men den viktigaste punkten är trots allt att man aldrig kan styra en annan människas känslor. Om personen ifråga får känslor för någon annan så var känslorna antagligen svaga/obefintliga från start eller så har de försvunnit och då kanske man skall ställa sig frågan hur det kom sig att det är så? För i en relation så handlar det om ett växelspel mellan personerna och då krävs kommunikation. Om en person flirtar hejvild med andra så bottnar detta i något och då är frågan vad orsaken är till detta. Det kan vara låg självkänsla eller ett stort bekräftelse behov. Hursomhelst så när personen gör något som gör en svartsjuk så finns det en bakgrund och där kanske man skall börja diskussionen. Tyvärr fokuserar man som oftast på själva händelsen och tar detta personligen som ett nederlag för nu har man blivit ett offer och bortvald.
anledningen till varför man har blivit bortvald diskuteras då aldrig och känslorna tar över och förnuftet får stå i skuggan och se på.
Om det nu skulle vara så att man blev bortvald för någon annan kan man ställa sig frågan vad det var som gjorde att detta skedde och vad man i nuläget kan göra åt det. För konkret så finns det ingen i hela världen som vaknar en tisdagsmorgon i April och säger "idag verkar det vara en bra dag för att välja bort min parnter" Det har hänt saker innan dess och det är den bakgrunden man skall ta in i diskussionen då anser jag
Men vad vet jag :D
Hm skrev för mycket i din blogg kopiera och klistra då Din HTML-kod kan inte accepteras: Must be at most 4,096 characters dela upp det :D
Att vara svartsjuk eller att vara utsatt för en person som är det - ja man kan fråga sig vem som har det värst. Osund och överdriven svartsjuka bottnar inte sällan i känslor av otillräcklighet, osäkerhet kanske rädsla för att inte duga. Även detta problem är ett som härrör utifrån sinnena och tankesättet. Kanske ur gamla präglingar från uppväxtåren. De inom familjen - och i synnerhet partnern - drabbas särskilt hårt, och svartsjukesyndrom utgör svåra påfrestningar på en relation. Har alltid haft svårt för svartsjuka personer. Men jag personligen har 80% killkompisar, så jag kanske ser detta med svartsjuka på ett helt annat plan.Förtroende är grundpelaren och det allra viktigaste i ett förhållande. Den som har förtroende, tvivlar inte. Ett förtroende kan byggas upp genom samtal. Om du upplever svartsjuka själv kan det vara din räddning att försöka tala om det som ditt problem. Det troligaste är att din partner kan förstå dessa känslor hos dig och känna igen dem hos sig själv. Man bör inte sätta detta uppbyggda förtroende på spel genom att t.ex. göra den andra partnern svartsjuk med avsikt, för att sedan kunna lägga beslag på honom/henne ännu mer. Om ni inte kan tala om problemet kommer du förmodligen att försöka kontrollera och dominera din partner och därmed förstöra hans eller hennes möjligheter att respektera och älska dig. Kärleken och vänskapen blir då en maktrelation. Du blir sannolikt antingen övergiven eller får leva med en underkuvad slav såvida inte din partner har en ovanlig styrka och generositet.
Svartsjuka kan gå så långt att det leder till misshandel och psykisk terror. Ofta medverkar alkohol och andra droger till sådana våldsamma reaktioner. Tycker det är sjukt. Är man ett par så ska man kunna lita på varandra till fullo. Som jag säger/sagt till min gubbe: Vill du bli av med mig fort: Var otrogen eller ett slag emot mig och jag är borta från ditt liv innan du ens hinner blinka.Jag säger att jag inte är svartsjuk, men hur fan kan jag skriva så mycket då. Jo min barndomsvän och min väninna än idag. Hon har varit i allt detta jag skriver, vet inte hur många färger jag sett på hennes kropp från blå till lilla till svart osv.
Sen har vi svartsjukan på saker och ting mm. De flesta människor vill ju få något; mera lön, större hus, en åtråvärd person, en bättre befattning och så vidare.
Att ständigt jämföra sig med andra och snegla på hur andra har det, bli en ovana, men den kan också tränas bort. Visserligen kan andra människor ha egenskaper eller förmågor som vi själva gärna skulle vilja ha. Låt oss inspireras av andra istället för att avundas dem. Kanske har vi själva en hel del fina egenskaper som vi kan lyfta fram men som har blivit dolda bakom avundsjukan. En avundsjuk människa är ingen lycklig människa och en hel massa onödig livsenergi spills bort i onödan.Tänk att få känna förnöjelse. Det är ett gammaldags ord och anses kanske bakåtsträvande. Vissa uppfattningar i vårt samhälle anses inte som riktigt rumsrena. Att exempelvis tycka att det vore underbart att få vara hemmafru och få ta hand om sina barn istället för att göra karriär är en sådan. Att säga att man är nöjd och inte vill ha mera lön är en annan. Förmodligen anses man som lite mindre vetande om man skulle uttrycka en sådan åsikt bland människor. Kanske kan man börja känna lite tacksamhet för det man har och den lott i livet som tilldelats oss. Att försöka känna tillit till att vi alla får vår beskärda del och det som många tror är eftersträvansvärt inte är så underbart som vi föreställer oss. Alla har vi prövningar i livet. Det är inte hur man har det utan hur man tar det, ligger det mycket sanning i. En mycket effektiv medicin mot avundsjukan är att träna sig i att kunna glädjas åt att andra har det bra. Det är ädlare att ge än att få, sägs det också och det är stort att kunna känna det i hjärtat. Att ha ett gott och harmoniskt sinnelag är kanske den största tillfredsställelsen vi kan få uppleva på jorden och kan inte mäta sig i yttre rikedom. Vore det inte en bra idé att ofta prova på att känna lite förnöjsamhet? Avund har jag aldrig känt, bortsett från att jag har avundats människor som har lyckats vara friska. Som Sara sa på slutet: Jag älskar mina nära och kära och önskar alla ett friskt liv. Tjing för mig
Jag tänker bara göra ett "litet" inlägg i dina kommentarer.(jag stavade rätt ) Till skillnad från alla andra som har nåt att säga =)) Jag måste faktiskt böja mig och erkänna att jag håller med R i sina tankar....."hjälp"Det är väldigt skrämmande för mig att hålla med den mannen =/ För han om någon vet faktiskt vad han talar om när det gäller svartsjuka.
Sen måste jag faktiskt få lägga till att jag inte håller med Sarah i hennes påstående att hon inte är svartsjuk. Där vet du JOCKE vad jag syftar på........ Puss & Kram från mig!!!!
Jag tror inte jag är så skrämmande mer än att jag säger vad jag tycker och vad jag ser och det kanske inte alltid är det man vill höra. Det som kan kännas mest skrämmande kanske kan vara det som jag har sagt tidigare att du och jag är väldigt lika Sandra och att jag har befunnit mig där du är nu.
Jag menade inte att jag var rädd för dig...Jag skojade till det.
Jag håller med dig. Hör och häpna!!!! Ja vi är nog lika.......
Är inte speciellt rädd för det heller!!!
Skicka en kommentar